Den känslan kan nog alla förlika sig med. De där sista meterna innan man ska korsa mållinjen. Vågar man hoppas att all anstängning, all energi och allt man egentligen stävat mot så länge snart ska få ett slut? Allt blod, svett och tårar ska vara värt de, när man änligen spänner bröstet och korsar linjen. Den är så nära nu. De sista krafterna, de tunga andetagen och den där jävla sega backen innan man får sin medalj runt halsen och kan andas ut och bara känna lycka, att jag faktiskt orkade detta. Att han orkade detta!

I tre dagar i streck nu har han varit utan syrgas bara mer och mer! Igår näst intill hela dagen, även en stor del av natten!!
Idag har han endast behövt de i en kvart än sålänge:). Så lycklig och så imponerad av hans styrka!!
Vågar vi hoppas att mållinjen nu skymtas runt hörnet och att bara den sista backen väntar på att bli besegrad!? Återstår att se!