Idag har vi haft ett jättefint kalas för Axel. Nöjd med allt;).
Slänger ut lite bilder istället då jag är dötrött efter alla förberedelser.
Hoppas ni haft en fin helg ni också!

Idag firar vi våran kämpe och hjälte som fyller ett år.
Vilket år vi har haft. Ibland undrar man hur mycket man kan klara med. Svaret är: bra mycket mer än vad man tror!
Vi har haft ett år med så otroligt många upp och nedgångar, många steg framåt och många steg bakåt...
Att sitta vid sitt älskade barn och höra ord som lungsjuk, hjärnblödning, allvarligt sjuk, syrgas, respirator, andningshjälp mm. är hemskt!
Att höra sitt barn få hicka är för många förknippat med något sött och gulligt eller roligt. För mig är det förknippat med pulsdippar, saturationsdippar, andningsstopp!
Varje gång han började hicka var jag livrädd för att han återigen skulle sluta andas och att han aldrig mer skulle starta igen...
Sådana simpla grejer kunde ställa till det såååå mycket för Axel.
Jag vet inte hur många gånger jag sett honom bli blå/grå, slapp i hela kroppen och lagt av att andas...Många gånger flera gånger om dagen.
Jag ljuger inte när jag säger att han säkert har blivit stucken mer än 100 ggr under de månaderna på sjukhus. Röntgad, kollad med ultraljud och behandlad med x antal mediciner.
Han har fått utstå så mycket. Hur orkade han? Hur orkade vi?
Jag vet varför! Han var den sista pusselbiten i våran familj och han visste att vi behövde honom, och att han behövde oss.
Därför orkar man! Därför orkade vi!
Vår familj är hel, tack vare dig. Kan aldrig tacka dig tillräckligt för att du valde livet!
Älskade unge, grattis på din ett årsdag! Vi älskar dig nu och för evigt!
Och kom ihåg: ni är alltid starkare än vad ni tror! Puss o kram!

Födelsedagsbarnet med sin ettårs present!

Grattis till världens sötaste och underbaraste lillebror!!!

Nu var det några dagar sedan jag skrev.

Det är mycket känslor nu. Det är så mycket "för ett år sedan...". Massor av känslor och minnen kommer ikapp. Muren jag reste för ett år sedan börjar spricka och snart rasar den...frågan är bara när?

Vid denna tiden för ett år sedan låg jag på Östra sjukhuset på specialförlossningen. Framtiden var så oviss!! Vi visste INGET!

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på allt? Svårt att beskriva för någon som inte känt eller varit med om samma...
Känslorna kommer som sagt ikapp och förra veckan tog jag tjuren i hornen och bokade tid hos psykolog/kurator. Hoppas kunna få ut mycket av detta nu!

Många minnen denna veckan...så många jobbiga minnen! Ändå känner man sig så tacksam!

Lite bilder på dom jag älskar! <3