Idag har jag haft en ledig dag tillsammans med min lille sötekille! Han har varit så go hela dagen! <3
Efter frukost åkte vi till mössebergs djurpark/lekplats. Så kul att ha den så nära. Bara 5 min över berget så är man där;). Tycker det är så viktigt med djur i livet och jag vill att mina barn ska uppleva detta från start! Själv är jag ju uppväxt med allt från harar, rävar och grävlingar till grisar, hundar och katter. Nu har vi ju bara en liten katt här hemma så då är det så skönt att ha djurparken så nära! Idag såg vi kossor, grisar, getter, ankor och dovhjortar. Olle älskar att springa där uppe! Och jag tycker det är bra mysigt jag med;).

Nu ska vi snart börja med maten som idag består av, håll i er, fiskbullar;). Tycker ju faktiskt helt ärligt att det är gott, bara man tillagar det rätt. Så Marcus, förbered dig på att bli slagen av stolen! Jag ska allt få dig att gilla fiskbullar;).

Idag är det v.22 (21+5). Snart inne i v. 23! Ju mer veckor det går så blir jag lugnare! Det är en riktig buse iaf, det kan jag känna redan nu. Brås på storebrorsan;).

Magbild från igår. Hade otrolig växtvärk och resultatet tycker jag syns rätt bra. Tror jag såg ut så här i typ vecka28 med Olle haha.

Äntligen shoppat lite nya mammakläder! Två mammabyxor räckte inte riktigt tyckte jag:/. Tur leggings och mjukisbyxor finns också! Och när jag är som tjockast går det ju ha klänningar och kjolar! Gött! Med Olle var det ju alla plagg på som gällde mitt i vintern;). Lite skönt att slippa det denna gången.

Var ute i rusket igår och kollade på kossorna nedanför trädgården! Solen kikade fram en pyttestund, skönt. Lite vårkänslor trots jag tror det kommer mer snö innan blommorna knoppar...

Idag blev det god laxpasta till middag! Var längesen jag gjorde den, men god blev den:). Mycket lätt att göra och det går snabbt plus att den är nyttig! We like.
Olle sover för natten, bebis sparkar i magen och jag ska snart lägga mig för att ladda inför jobbdag imorgon med start kl. sex. Ingen sovmorgon här inte;). Men snart är det helg!

Nattinatti!

..är nu mera ett superbra datum! Trodde i morses att det skulle bli våran döda bebis födelsedag men bebis ville annorlunda (och vi med givetvis!). H*n hade valt att gå emot alla odds och överleva! Tack snälla du! Den här dagen blev till sist en av de bästa i våra liv. 18 februari är, från och med nu, en bra dag!

Vi anlände vid nio och fick komma in till våran läkare rätt så fort. Vi var så nervösa och rädda så han började kika över allt direkt. Jag var så rädd så jag knappt vågade titta på skärmen. Han sa att: "jag ska bara titta på allt lite." Vi som knappt vågade titta väntade tills han var klar. Vi satt tysta och bara väntade. Han sa att jag kunde torka av magen och sätta mig vid skrivbordet igen. Det var nu det gällde, bebis dom, hans öde. Läkaren skrev i alla mått och värden. Jag vågade inte snegla på skärmen, för rädd för att se något hemskt!
Sen äntligen. Läkaren säger att det ser bra ut!! Fostervattnet har ökat till en normal volym och allt såg så bra ut det kunde. Till och med läkaren hade nog dömt ut denna graviditeten för två veckor sen. Stenen jag haft i brösten bara försvann och hjärnan blev dimfri. Lyckan infann sig i kroppen, bästa känslan i världen. Vi ställde lite frågor och försäkrade oss än en gång om att allt var bra. Grejen är ju dock att iom att jag från början haft en tvillinggraviditet så är riskerna lite större för mig jämfört med en normal grav. Men som sagt riskerna är LITE större och denna bebis har ju visat sig vara en kämpe utan dess like! Så just nu är jag lugn men jag kommer aldrig kunna andas ut helt förren jag håller h*n i mina armar!
Denna bebis har lurat döden innan den har fötts, du lilla kämpe, vi älskar dig! Stanna nu där inne så ska jag äntligen börja njuta av denna graviditet:). Det första jag ska göra är att köpa ett par nya gravbyxor för nu vet jag att jag ska bli tjock och go!:)

Tack alla som hållt tummar och tår, sagt värmande ord, och gett oss kramar. Ni har en stor del till att detta gick bra! Det värmer att veta att så många bryr sig! Tack från botten av våra hjärtan!

Detta skulle bli ett kort inlägg tänkte jag men men...Nu ska jag snart krypa till sängs för klockan ringer kl. fem imorgon. God natt!

Lille alien. Profil ovanifrån:). Vi ska in på kontroll om fyra veckor igen och då kollar vi kön och förhoppningsvis får vi med lite mer bilder hem:).

Jag.vill.inte.jag.vill.inte.jag.vill.INTE
Imorgon är det dax för ultraljud igen. Imorgon ska det avgöras om det är kört eller om det mot alla odds går åt rätt håll. Usch, jag vill inte! Just nu mår jag ju "bra". Känner bebis röra sig, inga värkar och inget läckage på en vecka. Hoppet finns där men inställningen just nu är: beredd på det värsta, hoppas på det bästa. Jag har ändå förlikat mig med tanken att imorgon kanske vi måste abortera. Jag är beredd fast ändå inte. Det enda jag vill ha imorgon är svar, svar på allt! Nu återstår det att se hur våran framtid kommer se ut....
Jag vill bara spy!

Nu blir det Elementery och sedan en efterlängtad säng!

Den goda alla hjärtansdag middagen som älsklingen bjöd på. Jag älskar O'Learys blodiga biff!
Sjätte året vi firar alla <3ans dag, och många mer blir det! :)

Kan man hata sitt liv fast man egentligen har allt man kan önska sig? Jag vill inte detta, jag känner att min botten närmar sig! Jag trodde jag var stark inte så här svag! Jag kan inte glädjas åt allt Olle hittar på, jag kan inte glädjas åt andras fina gravidmagar, det gör ont att le, att prata! Jag skriver av mig här för att slippa överbelasta min hjärna. Detta ska inte vara en blogg om sorg och jobbigheter. Den ska handla om mitt liv, mitt lyckliga liv! Jag ber om ursäkt att det bara är deppigt här inne just nu men tyvärr så är mitt liv det nu! Ni behöver absolut inte läsa eller fortsätta läsa min blogg. Jag ser den mycket bara som ett ställe att skriva av mig och få ut saker i ord utan att behöva prata.
Varför händer sånt här? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Jag är alltid lojal, snäll, är den bästa mamma och sambo jag kan vara, säger alltid tack och hjälper alltid andra när de ber om hjälp! Varför just vi? Jag vill absolut inte att detta ska hända någon annan, det önskar jag ingen, men varför vi? Man tänker ju alltid att sådant här händer ju bara andra inte en själv. ..

Igår kväll kom det ytterligare någon vätska. Inga värkar än och bebis har visat livstecken där inne men ärligt sluta jävlas med oss nu! På något sättkänner jag att något inte är som lläkaren tror att det är. För hade vattnet gått så ska ju en förlossning starta. På läkaren lät det som att bebisen inte hade såhär mycket tid kvar. Men den lever! Det som kommer ur mig ser gammalt och ofärskt ut, precis som det vore ifrån den andra "bebisen". Det känns inte som att det är från den livs levande varlsen det kommer ifrån?! Eller så är det bara min hjärna som bearbetar detta genom förnekelse, eller nått!?
Kan det inte bara bli den 18:e snabbt!
Jag orkar inte leva i detta liv där hoppet går upp i topp och sen 30 min senare faller allt och vi är på ruta ett igen! Ååååååhhh!
Klago inlägg, jag vet! Men jag bara skriver vad jag tänker....

Sprattlande, levande bebis i magen. Inga värkar, ingen feber eller tecken på infektion. Mår bra fysiskt men inte psykiskt. Vi väntar fortfarande på vad som ska hända:/.
Idag har jag haft en behövlig heldag med min son. Men imorgon ska jag jobba lite smått. Måste ha något annat att tänka på...
Idag har vi mest tagit det lugnt. Kollat på Pippi, lekt lite, badat och busat lite till. Bra dag tillsammans med mitt lilla hjärta!!

Alla "fyra" tittar på Pippi Långstrump på tivoli. Mysigt!

Fortfarande intr något som hänt bortsätt från läckage igår natt, men är ju fortfarande svårt att säga vad det är...Inga värkar startade iaf. Bebis lever i magen för den sprattlar på som bare den. Detta är både jobbigt och skönt. Skönt att inget satt igång och det lilla lilla hopp som finns kan vi fortfarande hålla fast vid. Jobbigt är det pga ovissheten hur det kommer gå. Vi är ju långt ifrån tyggheten. Det man inte vet nu är ju om det fyllts på eller om det som rann ut igår natt var det sista eller bland det sista? Bebisar kan ju leva ett bra tag utan vatten...Så ja, summan av kademumman är att läget är oförändrat. Vi är fortfarande rädda.

Idag klockan tio var vi på kalas hos Alfons med familj. Han blir nämligen två på tis. Mycket mysigt kalas med hinderbana, tipspromenad, korvgrillning, tårta och mycket annat! Tack! Skönt också att komma ut och tänka på något annat...

I eftermiddag blir det lite firande av mamma som fyller 49 år. Nästa år smäller det;). Grattis igen bästa mamma!