Igår var det efterkontroll på Axel efter operationen i oktober (ljumskbråck).
Allt gick bra. Han charmade alla med sitt breda leende och underbara skratt, som vanligt haha.
Kulorna var på plats, snitten hade läkt fint och allt var jättebra! Då behöver vi inte tänka på det mer.

Många känslor när man är tillbaka på Östra. Både bra och dåliga. Det närmar sig ju som sagt ett årsdagen och känslorna inför dom dagarna börjar bli starkare!
Men på något sätt känner jag mig alltid lugn när jag är där. Vi kände oss ändå trygga på Östra!

Förra veckan började Olles blöjor vara torra efter en natts sömn. (Han har varit helt blöjfri på dagtid sedan nov/dec). Så jag frågade honom om han ville sova i kalsongerna istället, men pottan intill sängen. Det var han inte sen att haka på;).
Första natten sov han till 7, gick direkt upp och kissade på pottan och var SÅ OTROLIGT STOLT :) , mamman och pappan med för sen delen.
Inatt gick det precis lika bra!
Så redig och det gick så lätt. Nu vet ju jag att han säkerligen kommer vara med om olyckor någon gång ändå...Men vi ser ju nu att han fixar detta! Och det känns så bra!
Så stolt över mina stora grabb. Nu växer du fort lilla älskling.

Igår blev Axel 11 månader. Bara en månad kvar till ettårsdagen....Hur sjutton kan vi redan vara där? Det har gått så fort samtidigt som han fortfarande känns som en bebis.
Men nu går det fort!! Både med tiden och med hans utveckling! Han lär sig saker varje dag, blir mer och mer en egen individ (lite av en retsticka faktiskt haha), och suger åt sig all kunskap han kan!
På en vecka tycker jag han har utvecklats enormt! Häftigt att följa denna kämpen alltså.
För en vecka sedan vägde han 8800g så jag gissar att han just nu är och petar på 9kg-strecket. Jisses! Längden går fortfarande lite långsamt, men det kan ju ha en förklaring. Mig kvittar det! Olle blir nog helt säkert lång så då kan det ju vara skönt att han någon son i sin egen höjd;). Inte för att jag är kort men resten av familjen är ju längre^^.

Istället för i lördags så firade vi alla hjärtans dag i söndags. Vi drog iväg till VANN spa, som ligger mot Lysekil. Så underbart och fint ställe. Det var verkligen avkopplande att spendera ett dygn med min blivande man där.
Så fint, så lugnt och så otroligt bra personal!

Pga av mina utslag i ansiktet så valde jag en behandling som just var utformad för känslig hy. Så underbart skönt var det och jag trodde verkligen det skulle göra susen!
Men när jag vaknade dagen efter så var jag ännu mer röd i ansiktet, svullen runt ögonen och det kliade så jag bara ville krypa ur skinnet!
Bild efter behandlingen :

Bild dagen efter. ...

Ja, jag ber om ursäkt om jag skrämde någon där, men så såg jag ut igår när jag vaknade. Bilden visar ändå inte hela sanningen. Såg värre ut i verkligheten.
Gick till spa receptionen för att köpa någon salva som kunde lugna det lite.
Dom tittade på ansiktet och oj, jag det såg ju inte bra ut! Fick en allergitablett, även en salva som skulle svalka och lugna (säkert värd 300-400:-) Sedan bjöd dom på behandlingen iom att det inte blivit bättre för mig, snarare bra mycket värre!
Dom var så trevliga och snälla och bemötte mig på så jäkla proffsigt sätt. Tråkigt att behandlingen inte gav det resultat jag hade hoppats på men dom var så trevliga och hjälpte mig ändå på bästa sätt!

Maten var toppen (och då menar jag TOPPEN!!!) Godare förrätt har jag nog aldrig ätit! Den hade lika gärna kunnat vara lite större så hade jag slukat den som huvudrätt istället!;)

Rummen var mysiga och spaet var helt underbart! Många varma pooler med många olika dofter. Där hade man kunnat spendera varje eftermiddag om man kunnat!

När vi kom till stan igen så kollade vi ut våra förlovnings/vigselringar. Kommer bli så fina. En till punkt avklarad på listan inför bröllopet;).

Imorgon blir det besök hos läkaren och remiss till hud på kss.
Där hoppas jag verkligen jag ska få svar nu!!
Kletade på en massa hydrokortisonsalva igår när jag kom hem trots ssk:s inrådan om att inte ha det i ansiktet! Men gå och klia och göra det ännu värre det vägrar jag! Kortisonet hjälper ju iaf!

Provade att ställa in Axels säng lite i hans rum för att se hur det ser ut.
Blev toppen tyckte jag! Ändrade om lite men sen blev jag nöjd, han med tror jag;).
(Och ja! Jag vet att tapeten är sne, eller ja, väggen är sne rättare sagt! Säg någon vägg i denna kåk som är rak haha!)
Men med sängen i den hörnan så syns det inte lika mkt.
Sen tänkte jag ev sätta upp något på väggen över sängen, men det blir nog senare.

Knåpade ihop en liten önskelista till lillgrabben igår också. Är ju trots allt snart bara 1 månad (!!!!) kvar till den stora ett årsdagen!
Han önskar sig:
-sängkläder till em framtida juniorsäng. (Helst tema djur, grönt, turkost)
-en vårfin mössa.
-pyjamas med dragkedja
-tavlan från @mrsmighetto, Love it! In och titta!! MR Erik och MR Bosse är stora favoriter. (Även MR Olle skulle jag vilja ha till Olle.)
-vår/sommarkläder i stl 80

Ja, då var denna dagen här. För ett år sedan fick vi ett så fruktansvärt besked och vi trodde nog aldrig våran framtid skulle bli som den blev.

Förra året, den 5 februari, hade vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Så underbart att få se våran kämpe igen men rädslan om att något skulle vara fel gnagde i bakhuvudet. För varför skulle våran otur vänt nu. (Vid detta tillfälle har jag läckt vatten/blod i nästan 4 veckor). Så självklart förstod jag att ALLT inte skulle vara okej...

Glädjen när vi såg honom slogs snabbt bort när vi såg barnmorskans min. "Det behöver inte vara något farligt, men jag ska be läkaren titta också".
Fan! Tänkte jag! Varför? Vi hade ju sett fram emot detta ultraljudet såååå mycket!

Efter första undersökningen av läkaren konstaterades: för lite fostervatten.
Läkaren var mycket pessimistisk och trodde nog på det värsta! Han sa att troligtvis kommer detta sköta sig självt och vi skulle få ett sent missfall. Om inte så rekommenderade han att vi skulle avsluta graviditeten på medicinsk väg.
Hur fan gör man det, tänkte jag! Dödar sitt livs levande barn som levde runt för fullt i magen? Så många tankar snurrade i mitt huvud!
Hur orkar man? Hur går det till? Får man begrava sitt barn efter en sådan abort? Kommer barnet leva när man föder ut det?
Usch, så mycket tankar som snurrade i mitt huvud samtidigt som tårarna sprutade!
Fanns det inget vi kunde göra?

Vi fick till svar att vi kunde få göra en ny undersökning om 1,5 vecka. (Läkaren trodde nog jag skulle fött långt innan det)

Skulle det inte se bättre ut vid den undersökningen skulle vi få ta ett beslut om att avbryta graviditeten.

Jag var så inställd på det värsta efter dessa förjävliga dagarna av väntan, så när läkaren sa att det nu fanns tillräckligt med vatten så trodde jag inte mina öron! (I efterhand när jag tänker efter så tror jag inte det såg så bra ut som läkaren sa, men det är en annan historia).
Men just då var vi så lyckliga!!!

Vad framtiden hade förberett för oss, ja det vet ni ju....
Lyckligt ovetande var vi ändå och skulle få vara i några veckor till....

Vår krigare, hjälte och kämpe! Du visade minsann att ditt liv inte skulle avslutas för ett år sedan på ett sjukhus i Skövde! !
Vi kan nog aldrig tacka dig tillräckligt för att du valde livet! Vår fina lillebror, du är så fin och vi älskar dig så ovärderligt mycket!

Nu är inbjudningskorten klara (äntligen!!). Att göra dom själv är både mer personligt och billigare (oftast) men man får ju vara beredd med lite blod, svett och tårar^^. Nu är dom klara iaf och kommer skickas ut i veckan!
Nu är det bara allt annat kvar haha.

Beställt lite småsaker till dukningen och dekorationen till lokalen samt ett hårsmycke till mig.
Nu får vi se hur det ser ut när det kommer.

Var även inne i veckan och nålade in klänningen. Ska bli klar nu i februari. Såå spännande!! Kommer nog bli en helt annan klänning när den är klar!

Mycket att greja med, att planera och hitta inspiration. Nu kör vi järnet fram till 30 maj....typ;).