I lördags var jag och mamma ute och provade brudklänningar. Så kul och man vill ju ha med alla hem!! Älskar klänningar!
Hittade två som jag verkligen gillade men det blir ingen av dom...jag har siktet inställt på en annan. ;) Se om jag hittar den perfekta klänningen bara...

Så här så två ut igår. Fina va?

Nu har vi påbörjat projektet med att fixa varsitt rum till våra pojkar! Olle har ju haft ett eget rum länge nu men det är så stort så vi valde att dela det på två. Ena delen blir Axels rum och den andra halvan, där olles säng redan står, blir hans rum!
Det var ju så smidigt att det redan var förberett med två dörrar på den väggen. Så skönt!
Detta kommer bli perfekt!
Nu kan jag ha något att pyssla med här hemma! Spackla, slipa, måla, tapetsera och jaga möbler till deras rum. Skojigt! ;)

Folk undrar hur vi hittade styrka i allt det som varit, och det som fortfarande håller på. Jag har länge undrat vad det svaret var själv. För jag har nog inte vetat...

Den 19 mars, exakt klockan 9.24 stängdes jag av. Min kropp tryckte på off-knappen, stand-by eller någon form av autopilot. Jag kände inget, jag grät inget, jag kände inga äkta känslor för något. Utåt sett såg det säkert ut så men skulle man öppnat upp mig hade allt man sett varit ett stort tomrum.

Det enda jag kunde "känna" var att mitt hjärta slog så fort att det gjorde ont och min hjärna jobbade så intensivt att jag visste inte vad jag tänkte. Mitt minne var som bortblåst och allt åkte in i era örat för att sedan skickas ut genom det andra. Jag var en levande död.

Utåt sett var det nog aldrig någon som märkte detta. Jag tror jag döljde det bra.

Jag gjorde upp ett schema för mig sjäv.

Jag vaknade kl 7 för att pumpa, gick upp kl 8 för att göra mig iordning och käka frukost. jag var nere på sjukhuset strax innan ronden var slut så att jag skulle vara först in. Jag satt hos Axel hela förmiddagen, antingen med han i famnen eller sittandes vid hans kuvös. Vid tolv gick jag och åt och skyndade sedan snabbt tillbaka till honom. Hela dagen pumpar jag var tredje timma, strikt!

Jag är hos honom fram till sjutiden på kvällen och går sedan för att käka någon middag. Kollar lite på tv, ringer mottagningen innan jag lägger mig och somnar sedan. Sedan börjar det om. 

Var det något som störde i detta schema började hjärtat rusa direkt. Blev jag kissenödig när jag satt hos honom så fick jag panik. Ett toalett besök skulle ju stjäla tid med honom. Men kroppen kan ju inte stänga av dessa funktioner, så jag gick, hela tiden med en stress i bröstet.

Om jag försov mig blev jag nästan kallsvettig, jättestressad och stuntade ibland i en bra frukost. Men vad hade jag försovit mig till egentligen? Jag hade aldrig någon tid att passa. Det var ju jag som hade hittat på den tiden. Sköterskorna brydde sig ju inte när jag kom. Men i mitt huvud var det så. Jag skulle vara där, samma tid, samma plats vid exakt samma tider. Annars var det något som skulle hända...

Det dåliga samvetet knagde i kroppen hela tiden! Jag ville vara hos honom 24/7, varje sekund av varje timme. För tänk om han saknade mamma eller pappa, och vi var inte där just då! Jag ville ju att han skulle veta att vi fanns där vid hans sida, att vi gjorde allt för honom.  Varje natt kände jag också så...

Det dåliga samvetet gentemot storebror, som kom i kläm pga av detta. Det dåliga samvetet att jag var en kass sambo/flickvän under denna perioden. Det låg där och knagde, hela tiden!!!

De första fyra veckorna var det såhär. Konstant hjärtklappning, snurrande hjärna och en kropp som gått ner flera kilo (gick aldrig upp något med Axel) det var min vardag. En konstant i hållande stress, men över vad?

Såklart för att Axel skulle överleva, vara frisk och utvecklas normalt. Stressen över att inte  träffa Olle eller träffa några vänner eller bara vara hemma och greja.

Men det är konstigt hur en kropp bara kan stänga av. Det enda som fungerar är hungerkänslan, toatiderna, synen och hörseln. Allt annat stannar. Sätts i pausläge.

Det är nu när jag ser tillbaka som jag förstår hur jag klarade det. Jag bara stängde av helt enkelt. Jag grät veckan innan han föddes sedan en gång efter han hade fötts sedan rullade inte en tår ner för min kind förren vi fick åka hem med honom.

Men det är inte bara skönt att jag fattat hur det var. Nu när jag tänker efter så blir jag rädd. När jag var som djupast i det standby-läget så hände det något. I den stunden det hände så rörde jag inte en min, kände inget alls överhuvudtaget och det värsta av allt var att jag sa: "Äh jag är så van nu"!

Axel slutade att andas. I min famn. I fyra minuter. Och fyra minuter är en lång tid...

Alla runt omkring mig sprang omkring, tryckte på nödknappen, de slet honom ur mitt grepp, de ventilerade utan framgång innan han tillslut tog ett andetag. Men vad gjorde jag?

Jag bara satt där, sa att detta inte var något nytt. Jag tror till och med jag log mot sköterskorna!! Hur fan kan en normal människa reagera så när ens barn slutat andas och de gör allt för att få tillbaka honom?

JUst i den stunden reagerade jag inte ens på detta. Jag grät inget, jag bara lämnade honom senare på eftermiddagen ocn åkte hem.

Nu ett halvår senare mår jag så dåligt över det! Varför grät jag inte? Varför stod jag inte och bad att han skulle dra de där andetaget? Varför stannade jag inte hela natten hos honom?

Men jag försår nu att jag hade stängt av så pass mycket så verkligen ingenting kunde röra mig. Inga känslor varken lämnade eller kom in/ur min kropp! Men hur sjukt är det inte!?

Först tänkte jag att jag var svag, men nu vet jag att jag var tvungen. För hur i helvete klarar man av en sådan här resa utan att stänga av? Hade jag brytit ihop varje gång han slutade andas eller varje gång vi fick ett jobbigt besked så hade jag inte klarat detta och Olle hade inte haft någon stark mamma vid sin sida. Min kropp gjorde det för att rädda mina barn och det är jag tacksam för! Jag höll mig "stark" (avstängd) tills allt det läskiga vände och vi äntligen såg ett ljus i tunneln.

Mina barn klarade sig, Marcus klarade sig och jag, med en del bearbetning, har klarat mig. Och jag kommer bara må bättre och bättre ju mer jag tar tag i det förflutna.

Vill tillägga att Lycka var den enda känslan jag kunde känna, även om de visade sig i mycket korta stunder. Lycka över att hålla honom första gången, lycka över att få bada han första gången, lycka när respiratorn var borta för gott, lycka när syrgasbehovet var lågt, lycka när jag fick en heldag med Olle och lycka att vi fick åka hem med ett levande barn!

Även om lyckokänslorna var helt underbara så trycktes dom snabbt undan av rädslan över att det snart skulle vända och bli sämre. Men jag är så glad att jag kände dom...Man måste ta vara på topparna när du åker din berg-och-dalbana, Annars blir dalarna allt för jobbiga...

Som rubriken lyder, "bra", det var nog det ordet som användes mest av mig de första veckorna. Men vad betydde egentlign" bra"? Ja, inte var det "bra" i den bemärkningen som andra hör det. För mig betydde det nog "det är bra" = "vi lever, Axel lever, men det är ett rent helvete".

Jag nöjde sig med att säga: "det är bra".

Men hur kan det vara bra? Det är inte bra när ens son fått två hjärnblödningar! Det är inte bra när han konstant har andningsuppehåll! Det är inte bra att han ligger i respirator! Det är inte bra när man är 13 mil ifrån sin andra son! Hur kan man sammanfatta det som "bra"?? Men det var ändå det man svarade...."Det är bra!"

För sa jag någon gång något annat i stil med :"jodå det går jättebra!" eller "nu är det värsta över och allt har gått super" då var det precis som att, säger jag något bra nu så kommer det hända något hemskt. Så vi höll oss till: "det är bra". det var väl det som frågeställaren ville höra egentligen?

Ett tungt inlägg för mig att skriva men jag vill att ni ska veta hur den där första tiden var, varför jag inte var mig själv, hur vi egentligen klarade av allt och så att alla vet hur folk reagerar olika i jobbiga situationer!

Jag är tacksam att jag har fått gå igenom detta, det har givit mig en annorlunda syn på världen och jag är en enorm erfarenhet rikare. 

"Slå mig hårt i ansiktet, så får jag veta att jag lever!" ja, så är det verkligen...

Hoppas jag kan ha hjälpt någon iom detta inlägg! Det hjälper iaf mig att skriva om det! <3

Tavlor klara för leverans och ivägskickning (om det ens är ett ord;)).
Så kul att greja med! Kommer försöka skicka iväg de mesta imorgon och ni som valt att mötas upp i stan kommer jag kontakta så fort jag kan.
Här har ni några färdiga tavlor:)

Tvillingbröder födda i november.

Alla färdiga i prydliga högar.

Fortsätt beställa, nu har jag äntligen ramar så jag klarar mig ett tag!
Natti!

Haft en extremt lugn men mycket mysig dag med mina små killar! De har varit så snälla, lugna och så jäkla söta!
Efter lunch-tuppluren bakade jag och Olle "mormors kakor"(kladdkakemuffins), med Axel som hejarklack :).
Blev så goda, dock för lite muffins, som det alltid blir...

Sedan satte jag Axel i "stora stolen" så han också kunde kolla på ipaden med storebror. Där blev han offer för styling av hans hår av Olle. Olle kom dock fram till att Axel var för liten och hade för lite hår, men det var mjukt och skönt. Haha söting!
Går mycket bra för Axel i matstolen nu faktiskt, han har blivit mycket stabilare och starkare de sista dagarna!

Nu blir det sängen!! Imorgon kväll ska jag greja och rama in alla änglar och försöka skicka i väg alla som ska skickas imorgon! Kul!

Natti!

När ni beställer eran skyddsängel kan ni även välja om ni vill att det ska stå barnets namn under ängeln.
Istället för "min skyddsängel " kan det istället stå tex. "Olles skyddsängel " eller endast namnet på den ängeln tillhör. Tex: OLLE.

Tack för att ni beställer!

Här har vi lite som vi önskar oss i denna familj, förutom att ha hälsan i behåll! :)

Mamman i familjen önskar sig :

-presentkort på Jem&Fix, på H&M eller på Gina trixat.

-Ljusstakar från lagerhaus.se, såååå fina!!

-Kastruller, små och någon större.

Till Olle :

-kläder i stl 98/104. Mjukisar, tröjor, jeans! :)

-en kramis från Jellycat, krokodil förslagsvis? ;)

-Sedan har han sagt att han önskar sig en blå jeep :)

-Böcker, mamma mu, pippi eller något annat skojigt.

Till Axel :

-Kläder I stl 68 eller 74. Mest byxor, helst mjukisarna/leggins från kappahl.

-Någon mysig tröja :)

-En bra babymonitor

Vad pappan önskar sig vet jag inte, men jag tror minsann vad jag ska köpa till honom iaf! :)
Snart är det jul!!

Idag fyller Marcus 27 år. Blev en rörig frukost på sängen som rätt så fort flyttades ner till köket;). Men det är väl tanken som räknas!
Städat här hemma inför lite kalasfika med våra föräldrar och bröder.


Tavelförsäljningen går bra och jag har egentligen massa nya idéer, men jag väntar lite med dom tills jag kommit ikapp med beställningarna.
Har du inte beställt din tavla än, släng iväg ett mejl så fixar jag detta;).
Skickar de första tavlorna med posten imorgon! Ni som valt att hämta upp eller mötas någonstans får komma överens med mig när det passar!:)

Måste bara visa denna bilden på nakenfisen Axel. När blev han så stor?!?!?! Jisses!

Mina grabbar <3 älskar er mest av allt!!

Igår var vi även och tände ljus på gravarna. Vi var hos min mormor och morfar, sedan hos farfar (som Axel fått sitt mellannamn från, Bror), sedan hos Marcus farfar och farmor.