Folk undrar hur vi hittade styrka i allt det som varit, och det som fortfarande håller på. Jag har länge undrat vad det svaret var själv. För jag har nog inte vetat...

Den 19 mars, exakt klockan 9.24 stängdes jag av. Min kropp tryckte på off-knappen, stand-by eller någon form av autopilot. Jag kände inget, jag grät inget, jag kände inga äkta känslor för något. Utåt sett såg det säkert ut så men skulle man öppnat upp mig hade allt man sett varit ett stort tomrum.

Det enda jag kunde "känna" var att mitt hjärta slog så fort att det gjorde ont och min hjärna jobbade så intensivt att jag visste inte vad jag tänkte. Mitt minne var som bortblåst och allt åkte in i era örat för att sedan skickas ut genom det andra. Jag var en levande död.

Utåt sett var det nog aldrig någon som märkte detta. Jag tror jag döljde det bra.

Jag gjorde upp ett schema för mig sjäv.

Jag vaknade kl 7 för att pumpa, gick upp kl 8 för att göra mig iordning och käka frukost. jag var nere på sjukhuset strax innan ronden var slut så att jag skulle vara först in. Jag satt hos Axel hela förmiddagen, antingen med han i famnen eller sittandes vid hans kuvös. Vid tolv gick jag och åt och skyndade sedan snabbt tillbaka till honom. Hela dagen pumpar jag var tredje timma, strikt!

Jag är hos honom fram till sjutiden på kvällen och går sedan för att käka någon middag. Kollar lite på tv, ringer mottagningen innan jag lägger mig och somnar sedan. Sedan börjar det om. 

Var det något som störde i detta schema började hjärtat rusa direkt. Blev jag kissenödig när jag satt hos honom så fick jag panik. Ett toalett besök skulle ju stjäla tid med honom. Men kroppen kan ju inte stänga av dessa funktioner, så jag gick, hela tiden med en stress i bröstet.

Om jag försov mig blev jag nästan kallsvettig, jättestressad och stuntade ibland i en bra frukost. Men vad hade jag försovit mig till egentligen? Jag hade aldrig någon tid att passa. Det var ju jag som hade hittat på den tiden. Sköterskorna brydde sig ju inte när jag kom. Men i mitt huvud var det så. Jag skulle vara där, samma tid, samma plats vid exakt samma tider. Annars var det något som skulle hända...

Det dåliga samvetet knagde i kroppen hela tiden! Jag ville vara hos honom 24/7, varje sekund av varje timme. För tänk om han saknade mamma eller pappa, och vi var inte där just då! Jag ville ju att han skulle veta att vi fanns där vid hans sida, att vi gjorde allt för honom.  Varje natt kände jag också så...

Det dåliga samvetet gentemot storebror, som kom i kläm pga av detta. Det dåliga samvetet att jag var en kass sambo/flickvän under denna perioden. Det låg där och knagde, hela tiden!!!

De första fyra veckorna var det såhär. Konstant hjärtklappning, snurrande hjärna och en kropp som gått ner flera kilo (gick aldrig upp något med Axel) det var min vardag. En konstant i hållande stress, men över vad?

Såklart för att Axel skulle överleva, vara frisk och utvecklas normalt. Stressen över att inte  träffa Olle eller träffa några vänner eller bara vara hemma och greja.

Men det är konstigt hur en kropp bara kan stänga av. Det enda som fungerar är hungerkänslan, toatiderna, synen och hörseln. Allt annat stannar. Sätts i pausläge.

Det är nu när jag ser tillbaka som jag förstår hur jag klarade det. Jag bara stängde av helt enkelt. Jag grät veckan innan han föddes sedan en gång efter han hade fötts sedan rullade inte en tår ner för min kind förren vi fick åka hem med honom.

Men det är inte bara skönt att jag fattat hur det var. Nu när jag tänker efter så blir jag rädd. När jag var som djupast i det standby-läget så hände det något. I den stunden det hände så rörde jag inte en min, kände inget alls överhuvudtaget och det värsta av allt var att jag sa: "Äh jag är så van nu"!

Axel slutade att andas. I min famn. I fyra minuter. Och fyra minuter är en lång tid...

Alla runt omkring mig sprang omkring, tryckte på nödknappen, de slet honom ur mitt grepp, de ventilerade utan framgång innan han tillslut tog ett andetag. Men vad gjorde jag?

Jag bara satt där, sa att detta inte var något nytt. Jag tror till och med jag log mot sköterskorna!! Hur fan kan en normal människa reagera så när ens barn slutat andas och de gör allt för att få tillbaka honom?

JUst i den stunden reagerade jag inte ens på detta. Jag grät inget, jag bara lämnade honom senare på eftermiddagen ocn åkte hem.

Nu ett halvår senare mår jag så dåligt över det! Varför grät jag inte? Varför stod jag inte och bad att han skulle dra de där andetaget? Varför stannade jag inte hela natten hos honom?

Men jag försår nu att jag hade stängt av så pass mycket så verkligen ingenting kunde röra mig. Inga känslor varken lämnade eller kom in/ur min kropp! Men hur sjukt är det inte!?

Först tänkte jag att jag var svag, men nu vet jag att jag var tvungen. För hur i helvete klarar man av en sådan här resa utan att stänga av? Hade jag brytit ihop varje gång han slutade andas eller varje gång vi fick ett jobbigt besked så hade jag inte klarat detta och Olle hade inte haft någon stark mamma vid sin sida. Min kropp gjorde det för att rädda mina barn och det är jag tacksam för! Jag höll mig "stark" (avstängd) tills allt det läskiga vände och vi äntligen såg ett ljus i tunneln.

Mina barn klarade sig, Marcus klarade sig och jag, med en del bearbetning, har klarat mig. Och jag kommer bara må bättre och bättre ju mer jag tar tag i det förflutna.

Vill tillägga att Lycka var den enda känslan jag kunde känna, även om de visade sig i mycket korta stunder. Lycka över att hålla honom första gången, lycka över att få bada han första gången, lycka när respiratorn var borta för gott, lycka när syrgasbehovet var lågt, lycka när jag fick en heldag med Olle och lycka att vi fick åka hem med ett levande barn!

Även om lyckokänslorna var helt underbara så trycktes dom snabbt undan av rädslan över att det snart skulle vända och bli sämre. Men jag är så glad att jag kände dom...Man måste ta vara på topparna när du åker din berg-och-dalbana, Annars blir dalarna allt för jobbiga...

Som rubriken lyder, "bra", det var nog det ordet som användes mest av mig de första veckorna. Men vad betydde egentlign" bra"? Ja, inte var det "bra" i den bemärkningen som andra hör det. För mig betydde det nog "det är bra" = "vi lever, Axel lever, men det är ett rent helvete".

Jag nöjde sig med att säga: "det är bra".

Men hur kan det vara bra? Det är inte bra när ens son fått två hjärnblödningar! Det är inte bra när han konstant har andningsuppehåll! Det är inte bra att han ligger i respirator! Det är inte bra när man är 13 mil ifrån sin andra son! Hur kan man sammanfatta det som "bra"?? Men det var ändå det man svarade...."Det är bra!"

För sa jag någon gång något annat i stil med :"jodå det går jättebra!" eller "nu är det värsta över och allt har gått super" då var det precis som att, säger jag något bra nu så kommer det hända något hemskt. Så vi höll oss till: "det är bra". det var väl det som frågeställaren ville höra egentligen?

Ett tungt inlägg för mig att skriva men jag vill att ni ska veta hur den där första tiden var, varför jag inte var mig själv, hur vi egentligen klarade av allt och så att alla vet hur folk reagerar olika i jobbiga situationer!

Jag är tacksam att jag har fått gå igenom detta, det har givit mig en annorlunda syn på världen och jag är en enorm erfarenhet rikare. 

"Slå mig hårt i ansiktet, så får jag veta att jag lever!" ja, så är det verkligen...

Hoppas jag kan ha hjälpt någon iom detta inlägg! Det hjälper iaf mig att skriva om det! <3

 

Frida

7 november 2014 16:28

Förstår att det var svårt att vara med om och att skriva om, det är inte helt lätt att läsa heller. Att du stängde av är en ren och skär försvarsmekanism, man ska nog vara tacksam för att kroppen och hjärnan fungerar så. Det är helt enkelt för att man ska klara av sådana saker. Skickar en stor kram, jag är så imponerad över hur ni har hanterat allt. Mitt bästa ordspråk är "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det". Jag är inte alltid bra på att leva upp till detta, men ni är fantastiska förebilder.

http://Fridelinfotar.blogg.se

Jenny Larsson

7 november 2014 16:32

Tack! :')
Jag är glad att kroppen fungerar som den gör men det är nu när kroppen börjar startas om igen som alla de där känslorna kommer! Så skönt att få bearbeta det äntligen!
Stor kram tillbaka!!

 

B

8 november 2014 06:19

Vad fint du skriver Jenny! Även om det är väldigt jobbiga saker du skriver om 😢 Du är STARK! Alla reagerar olika i olika krissituationer och din reaktion är absolut inte fel. Kan med säkerhet säga att det var nog ingen sköterska som tyckte det heller. Som sagt, det var ditt försvar för att klara dig utan att bryta ihop totalt själv. Jag ser upp till dig! ❤️

Jenny Larsson

8 november 2014 20:49

Du är fin du!!

 

Marie

8 november 2014 20:55

Jaa, vad skriver man??
Kan börja med att din reaktion va nog det bästa för dig och ditt mående. De gjorde inte dig till nån sämre mamma, sambo eller vän. Vi finns alltid här men vi kan aldrig förstå dina känslor för vi bearbetar på olika sätt. Men en sak är säker och du träffar mig precis i hjärtat. Vet hur du tänker i vissa saker. Man ler men i hjärtat är det ett helvete.
Glöm aldrig att du är helt underbar, stark och otroligt vacker!!! Kram

http://Livetiskar.blogg.se

Jenny Larsson

8 november 2014 20:59

Och detsamma till er! Du är verkligen en förebild

 

Mlarsson7@gmail.com

9 november 2014 19:46

Vad fint du skriver stumpan ❤️och du ska veta att vi var oroliga för er allihop. Kroppen är fantastisk i alla lägen och reagerar på det sätt som krävs för stunden. Och du var då och är nu världens bästa mamma, sambo, syster och dotter. Vi älskar dig❤️

Jenny Larsson

9 november 2014 21:04

Tack mamma!

 

Karolin

8 december 2014 00:30

Halkade in här på bloggen på ett bananskal. Har tvillingar födda 27+0 ( i somras). Brukar inte ta mig tid att kommentera men kände bara hur du fångade allt så mitt i prick. Känner igen mig i så mycket av de känslor du beskriver, har bara inte kommit så långt i min bearbetning av allt som hänt att jag hade kunnat sätta ord på det så som du gjorde! Tack för att du delar med dig och ha det så gott med dina fina pojkar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen kommer nog få ett uppehåll nu ett tag då jag känner att jag inte har ett "behov" av den längre. Men vet vet, det kanske dyker upp saker titt som tätt... Tänkte iaf avsluta på ett fint sätt. Med bilder från bröllopet. Blir några iaf... De fl...

Igår vid frukost så dundrade det in en massa töser i vårt hus. Jag som haft på känn hela veckan att min möhippa stod för dörren blev så jäkla chockad när jag ser vän efter vän gå förbi fönstret. Jösses vad rörd, förvånad och chockad jag blev! J...

Precis fått veta att att min älskade hund fått somna in?. Trots att jag inte bott hemma de sista 9 åren så har du ändå en speciell plats i mitt hjärta! Du var en sån speciell hund, så otroligt klok! Du kom alltid på kvällen och la dig över min hals,...

Kl 6 igår morse, den 1 maj, stormade det in 13 karlar I vårat hus. Det var SVENSEXA! ? Den blivande mannen hade sedan en extremt rolig och fartfylld dag! De började med smörgåstårta som frukost hemma hos oss. Sedan åkte de vidare och sköt lerduvo...

Nu kryps det för fullt här hemma! Så redig och stark kille vi har! Han har blivit så mkt nöjdare nu också när han kan ta sig till saker han vill ha. Det negativa (enligt mamman) är ju att han helst ska ha allt som han inte får! Tex. vägguttag, disk...