Idag kunde jag äntligen hämta ut prematurdockan. Varit försenad.
Men va kul det var att öppna paketet!
Dock är ju dockan lite missvisande iaf, då den är "kraftigare" än vad Axel var vid födseln. Han var mycket tanigare. Armar och ben var ju som mitt pekfinger i tjocklek! Men längd och vikt och Huvudomfång stämmer ju bra!:) Kul att visa andra samt Axel när han blir stor och förstår.
Hade varit kul, som min mamma sa, att ha en docka i Olles födelsestorlek också. Bara för att jämföra liksom! Vi tycker ju nästan Axeldockan ser "stor" ut nu men jämfört med en i Olles storlek skulle de nog se sjukt kul ut! Då skulle man verkligen se skillnad!!

Axel väger runt 5650g just nu och är ca 57 cm, och det är ju stor skillnad på dockan o honom! Men som sagt, dockan är ändå mycket kraftigare än hur Axel var. Men ändå;)

Nytt i Olles garderob. Han ligger mellan stl 92 och 98 nu, så har fyllt på med lite stl 98 inför höst/vinter dagis.

Två par skor i stl 26, två munktröjor och två långärmade tröjor.

Blev en varm mössa plus vantar till Axel också! :)

Denna present värmde lite extra mycket!!

Födelsedagsflagga med ingraverad vikt, längd, klockslag, födelsedag, dopdag. Olle har en likadan(den bakom). Så fina och roliga att ha på högtider!

Här är även det kalasfina rummet:)

Idag var det Axels stora dag. Han skulle döpas!
Tyvärr började dagen med dystra nyheter så min bror som skulle bli Axels fadder fick stanna hemma. Vad det gällde är hans och familjens ensak, så inga nyfikna tack! Givetvis blev han Axels fadder åndå, utan att han närvara!

Det blev en jättefin ceremoni i Kleva kyrka. Många känslor på en gång. Lyckliga och sorgsna. Det blev ett dop när vi för snart ett halvår sedan började planera begravning i våra huvuden.
När jag skulle läsa dikten jag Skrivit till Axel så brast det och jag fick verkligen staka mig fram! Den berörde många, Axel berör många! Tårar rullade ner från mångas kinder och man påminns än en gång vad det är vi gått igenom. Samt hur otroligt tacksamma vi är!!
Tack alla som förgyllde denna dag och var med och firade Axels dop. Och mina tankar går även till min bror samt familjen som det handlar om idag! Finns här brorsan för dig i alla väder! Jag är så ledsen för din skull! Älskar dig!

Psalmerna vi valt var:

-Med vår glädje över livets under

-Innan (psalmer från 2000-talet)
Just "innan" passade så jäkla bra som avslutning på dopet.
Lyssna gärna på den och ni kommer höra hur bra den verkligen passade honom och oss. Sedan tolkar jag den som att det är Axel som funnits där innan och inte just gud, men alla får se den på sitt sätt:).

Min/vår dikt till Axel.

Axels dikt.

Det är de små saknerna i livet som får det värt att leva.
Det är de små sakerna som får oss att orka lite till.
Jag förstod aldrig dessa ord,
förren jag för första gången såg dig.
Jag var så rädd, det var för tidigt.
Jag grät för att du kom så fort.
Men jag underskattade den styrka,
som finns i en så liten person som du.
Du föddes som en krigare, en kämpe!
Du skulle aldrig tystna eller resa vidare.
Du kämpade, du stred, du försökte,
tills matchen var vunnen!

När hoppet ibland svek
eller framgången kändes för stor.
Ett litet barn, trotsar alla odds.
Kämpar som att det var en självklarhet.
Och en liten kille vann!
En kille för liten för denna värld.
För han visste,
att livet,
är det vackraste någon kan få.

//Jenny Larsson till Axel.

Det är nästan så jag börjar gråta när jag skriver den nu...

Och här satt Olle (när han inte sprang omkring eller kröp mellan mammas ben) och smörja läpparna med mormors ROSA lypsyl. Söta lille unge!

Låt mig presentera: Axel Bror Marcus

Cupecakes är klara! Blev även kolakakor med daim(ej ngt kort). Blir nog fint till kaffet imorgon! :)

Blev faktiskt nöjd förutom att jag inte riktigt vågade hälla i för mkt i formarna. Svällde inte upp över kanten som jag egentligen ville, men men blev bra ändå!

Nu kör vi dop imorgon!

Godnatt!!

Pyssel ikväll nu när grabbarna somnat blev dekoration till mina cupecakes jag ska baka imorgon. Prematurbandet i marsipan. Ville ha något som ändå har med hans liv att göra och då fick det bli detta (i mina ögon) vackra band!
Pilligt och frambringade svordomar men det gick tillslut. Hyffsad nöjd med resultatet ändå. Marsipan är ju inte min vän, vi har ju som ni vet rykigt ihop många gånger tidigare. ..och aldrig lär man sig av sina misstag;).

Imorgon blir det bak för fulla muggar och förbereda iför på lördag.

Storhandlade idag och hittade en så söt mössa på Ica! Självklart en räv på ;)

Lille Olle har haft feber idag också och det hade inte lagt sig nu inför natten:/.Lille gubben, inte bli sjuk nu!
Han har kollat sin favoritfilm hela dagen, UPP. Han har varit pigg men väldigt slö! Hoppas inte Axel drar på sig något också nu inför dopet. Nä, friska vill vi vara!!

På lördag är det dop och nu fick jag väl gräva fram tummen ur arslet och börja förbereda;)!
Imorgon ska det inhandlas mat till efter ceremonin samt baktillbehör.
Jag är ju så lyckligt lottad att ha världens bästa mamma och svärmor som ska göra pajerna. Laxpaj, broccoli/skinkpaj samt kycklingpaj tror jag det blir! Mums!
Vi ska göra sallader till pajerna samt köpa lite bröd till.
Sedan ska jag baka (jag vet, att jag aldrig lär mig???) till kaffet efter.
Blir spännande att se om slutresultatet blir som i mitt huvud...?

Fixat vimplar av servetter och satt upp i matsalsrummet. Lite mer kalasigt:).

Imorgon kommer även prematurdockan på posten, spännande!!! Se hur liten han verkligen varit. Man glömmer så fort!

Sneak peek! ;)

Som ni vet så har jag ju börjat känna saker som kommer iom "traumat" vi gått/går igenom. En sak har nu fastnat och ju mer jag tänker på det blir det jobbigare och jobbigare. Jag känner mig sviken, inte behövd, utanför, lurad och extremt sårad! Jag ska inte förvänta mig något men jag trodde vi var närmare varandra än såhär!
Detta är känsligt , jag vet, men får jag inte ur mig det så kommer det gro och förstoras mer och mer.
Vänner jag trodde var vänner som inte finns där i krisen...när man har det som alldra jobbigast. "Vänner" man umgåtts med i stort sett varje dag de senaste åren. "Vänner" man bryr sig om för att alla där är ju som en stor familj. Men när detta hemska drabbade mig och min familj så lyser de stort med sin frånvaro. Något tomt löfte, en opersonlig kommentar på fb känns ju knappast som något stöd?

Ni var två som hörde av er, brydde er och räckte ut en hand i allt det där mörka. Jag hoppas ni förstår vilka ni är! Ni två vet jag alltid finns där och jag hoppas ni förstår att jag kommer finnas för er med.
Men ni andra...vad ska jag säga.? Sårad är jag, så jäkla djupt! Jag trodde verkligen ni brydde er och att ni alltid skulle finnas att falla tillbaka på...
Jag trodde inte det skulle göra så ont som det faktiskt gör idag. Just nu har jag ingen lust att komma tillbaka...

Många av våra vänner har varit fantastiska och vi vet nu vilka som alltid kommer finnas där. Men NI tillhör tyvärr inte dom.