Ja, då var denna dagen här. För ett år sedan fick vi ett så fruktansvärt besked och vi trodde nog aldrig våran framtid skulle bli som den blev.

Förra året, den 5 februari, hade vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Så underbart att få se våran kämpe igen men rädslan om att något skulle vara fel gnagde i bakhuvudet. För varför skulle våran otur vänt nu. (Vid detta tillfälle har jag läckt vatten/blod i nästan 4 veckor). Så självklart förstod jag att ALLT inte skulle vara okej...

Glädjen när vi såg honom slogs snabbt bort när vi såg barnmorskans min. "Det behöver inte vara något farligt, men jag ska be läkaren titta också".
Fan! Tänkte jag! Varför? Vi hade ju sett fram emot detta ultraljudet såååå mycket!

Efter första undersökningen av läkaren konstaterades: för lite fostervatten.
Läkaren var mycket pessimistisk och trodde nog på det värsta! Han sa att troligtvis kommer detta sköta sig självt och vi skulle få ett sent missfall. Om inte så rekommenderade han att vi skulle avsluta graviditeten på medicinsk väg.
Hur fan gör man det, tänkte jag! Dödar sitt livs levande barn som levde runt för fullt i magen? Så många tankar snurrade i mitt huvud!
Hur orkar man? Hur går det till? Får man begrava sitt barn efter en sådan abort? Kommer barnet leva när man föder ut det?
Usch, så mycket tankar som snurrade i mitt huvud samtidigt som tårarna sprutade!
Fanns det inget vi kunde göra?

Vi fick till svar att vi kunde få göra en ny undersökning om 1,5 vecka. (Läkaren trodde nog jag skulle fött långt innan det)

Skulle det inte se bättre ut vid den undersökningen skulle vi få ta ett beslut om att avbryta graviditeten.

Jag var så inställd på det värsta efter dessa förjävliga dagarna av väntan, så när läkaren sa att det nu fanns tillräckligt med vatten så trodde jag inte mina öron! (I efterhand när jag tänker efter så tror jag inte det såg så bra ut som läkaren sa, men det är en annan historia).
Men just då var vi så lyckliga!!!

Vad framtiden hade förberett för oss, ja det vet ni ju....
Lyckligt ovetande var vi ändå och skulle få vara i några veckor till....

Vår krigare, hjälte och kämpe! Du visade minsann att ditt liv inte skulle avslutas för ett år sedan på ett sjukhus i Skövde! !
Vi kan nog aldrig tacka dig tillräckligt för att du valde livet! Vår fina lillebror, du är så fin och vi älskar dig så ovärderligt mycket!

Nu är inbjudningskorten klara (äntligen!!). Att göra dom själv är både mer personligt och billigare (oftast) men man får ju vara beredd med lite blod, svett och tårar^^. Nu är dom klara iaf och kommer skickas ut i veckan!
Nu är det bara allt annat kvar haha.

Beställt lite småsaker till dukningen och dekorationen till lokalen samt ett hårsmycke till mig.
Nu får vi se hur det ser ut när det kommer.

Var även inne i veckan och nålade in klänningen. Ska bli klar nu i februari. Såå spännande!! Kommer nog bli en helt annan klänning när den är klar!

Mycket att greja med, att planera och hitta inspiration. Nu kör vi järnet fram till 30 maj....typ;).

Ja, det är verkligen vad Axel är. Den eviga bebisen. Självklart inte på något negativt sätt men det är verkligen så det känns. Han fyller snart 1 år och känns fortfarande som en nyfödd. Det har gjort mycket sedan han lärde sig sitta men man har ju hemskt svårt att fatta att han snart fyller ett år!?
Men han ligger ju som sagt nästan 4 månader efter i utvecklingen...och den utvecklingskurvan följer han ju ändå bra.

Men som sagt han känns fortfarande som en liten oskyldig bebis min lille, lille Axel!
Världens sötaste evighetsbebis;).
Har verkligen svårt att se framför mig att han ska lära sig gå, prata och springa. Men den dagen kommer nog snabbare än vad jag tror..^^.

Mina söta grabbar! Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar er och avgudar er, men jag ska göra allt för att ni alltid ska känna er trygga och älskade! Ni är det finaste vi har och det vackraste vi gjort.
Ett liv utan er, skulle inte vara något liv att leva.
Underbara, vackra pojkar, jag älskar er till månen och tillbaka och mycket, mycket mer!!!

För 3 år sedan såg Olle dagens ljus. Kl 10.59 på förmiddagen kom du äntligen ut efter nästan en timmes krystande.
Du var en så fin och duktig kille och du vände dina föräldrars vardag upp och ner, men det blev ju så bra! Älskar dig mer och mer för varje dag som går!
Mamma och pappas stora guldklimp! Plus lillebrors idol.

Lille plutten! Så otroligt söt var du, och är fortfarande!

Idag var det släktkalas för våran stora kille. Redan 3 år!!?? Hur gick det till?
Han växer så fort nu, både fysiskt och psykiskt. Lär sig allt, snappar upp ALLT och blir mer och mer lik en "vuxen". Jösses säger jag bara! Världens underbaraste unge, son och storebror!

Ville så hemskt gärna ge han ett barnkalas men med tanke på den otäcka RS säsongen som råder nu så valde vi att hoppa över det. På grund av Axel. Får så dåligt samvete trots att jag vet att han ändå inte skulle minnas denna födelsedagen längre fram...Men jag gjorde släktkalaset så "barnsligt" som gick.
Det blev sockerdrickaträd, fiskdamm, många fina paket och en Blixten Mcqueen tårta. Tror han blev nöjd ändå, trots saknaden av andra barn, förutom lillebror då;).

Jag och Olle pysslade ihop 3n fiskdamm mha hans glitterlim som han fick i julklapp. Rätt roligt faktiskt!

Hela tårta.

Han fick en stor brandbil, en radiostyrd monstertruck , hoppboll, snickarbyxor, vanliga brallor, ett spel och två böcker.
På tisdag, när riktiga födelsedagen är, så får han en liten present till av oss:).

Nu blir det soffhäng!
Natti Natti!

Ja, nu kan vi sitta lååååånga stunder helt själv, utan något stöd alls!!
Rediga, goa pojk! Så jäkla stolt. Han är nu 6,5 månad korrigerat (räknat från bf) och 10 månader på måndag (räknat från när han föddes). Så nu kan vi bocka av att: Sitta själv utan stöd!:)

Överlycklig kille som sitter själv!


Förövrigt har dagen varit piss! Blev aningen bättre efter lunchvilan men grabbarna knäckte verkligen sin mor i förmiddags!
Efter en natt med typ nada sömn så valde Olle, just denna morgon, att vakna redan 06.30 och jävlas med sin mamma! Axel skrek, rosslade, hostade och bökade sig igenom hela natten. Jag vet att han är sjuk men det är så jobbigt att missa sin nattsömn, speciellt nu när jag varit själv hemma med båda barna i tre dagar.
Så oerhört skönt att pappan är hemma igen!

Nu glömmer vi denna dagen och ser fram emot en helg som bla innehåller kalas för våran snart 3 (!!!!!) åring.
På tisdag fyller han redan 3 år, herregud!

Idag var det dags. Olle har pratat om det mycket. Att hos tandläkaren ska man gapa och så säger dom att tänderna ser fina ut. Efter skulle man få hamburgare och strips haha.
Ja, det var väl ungefär så det gick!
Direkt innanför dörren hos läkaren gapade han och sa "mina tänder står rakt ut". Han har ju lyssnat på våra hintar om att han borde sluta med nappen helt iaf! Haha.
Dom tyckte det såg jättefint ut!
Han gapade så duktigt för både läkare och syster.
Så otroligt stolt!!
Efteråt fick han det jag lovat. Hamburgare och strips på McDonalds. Lycklig grabb!

Lillkillen har återigen åkt på en förkylning så andningen är tung och ansträngd, snoret rinner och hostan kommer titt som tätt.
Låter han likadant som han gjorde i kväll får det nog bli ett besök på sjukan imorgon. ..:/

Sängen tidigt idag! Natti Natti!