Hemsk syn, med andra ord! Vid lämningen på dagis idag var allt som vanligt i början. Barna var ute och lekte när vi kom, Olle hittade en cykel och började genast leka. Jag gick in med hans grejer och gick sen för att säga "hejdå". Jag kramade han, fick en puss och så hejdå som vanligt. Då bara han får en sån där panik i ögonen när han förstår att "mamma ska åka ifrån mig nu!" Han kramade mig sååå hårt och började gråta. (detta har ju givetvis hänt förut men idag blev det värre...). Fröken kom och lyfte upp han och jag vinkade, sa hejdå och gick mot bilen. Att vända ryggen till sin ledsna son som ropar efter mamma, gå genom grinden och sätta sig i bilenvar det jobbigaste på länge!! Jag tittade i backspegeln och ser Olle springa mot grinden, gråtandes, ställer sig och "skakar galler" och ropar mamma. Jag ville bara stänga äv bilen och rusa mot honom, lyfta upp honomoch säga :" vi skiter i dagis och jobb idag. Klart mamma inte ska åka ifrån dig!" Men det går ju inte...Hjärtat och hjärnan sprängdes äv dåligt samvete, jag mådde nästan illa. Det kändes som i dessa filmer då mamman åker ifrån sitt barn, lämnar dom för alltid och kommer aldrig tillbaka. Just den stunden när jag tittar i spegeln och ser Olle bli mindre och mindre där borta bakom grinden. Gråtandes. Ropandes. Då kändes det så. Att jag "bara lämnade honom".

Jag åkte i ilfart mot dagis när jag slutat och kramade om honom så hårt jag kunde. Mamma är här nu!

Vid nattningen idag var vi tvungna att hålla handen. Han ville vara säker på att mamma inte gick igen. Och det ska jag inte! Jag lämnar dig aldrig! Du och jag, för alltid. Utan dig lever jag inte. Älskar dig!

Imorgon har vi en hel dag ihop, känns så skönt. Men vad ska vi hitta på för kul? Det får vi se imorgon...

Du och jag! <3

Never letting you go...