Karamllen vi sugit på i några dagar nu verkar ju bli verklighet!
Imorgon får Axel permission från sjukan och kommer spendera dagen hemma!!! (Om allt går bra vill säga)
Det ska bli så kul, väldigt nervöst men så otroligt spännande! Tänk att våran lille superhjälte är stark nog för ett hembesök!? Hur gick detta till? Allt går så fort nu! Går denna lilla utflykten bra så ska det beställas saker i nästa vecka så vi har allt innan den riktiga hemresan! Och när den resan blir av vet vi inte än, men jag gissar på någongång v 27 :). Tänk om det är så lite tid kvar!? Är denna resan på sjukhus snart slut? Det förstår vi nog inte förren vi är hemma, på riktigt, alla fyra!

Så imorgon, midsommar, hämtar vi honom vid nio sedan firar vi minimidsommar här hemma hela familjen och mamma, sedan ska han tillbaka vid tre tiden. Då åker vi vidare och firar lite midsommar med vänner.
Känner på mig att vi kommer få mersmak efter imorgon och det kommer vara extra svårt att lämna honom, men det ska bli sååå underbart att få ha honom under vårat tak, helt för oss själva!

Glad midsommar på er!

Till Axel!

När jag sitter här i fotöljen med dig i famnen kan jag inte annat än att förundras över din styrka och din kämparglöd! Du är inte längre den där lilla taniga fågelungen som låg helt hjälplös i din kuvös, med apparater som hjälpte till att hålla dig vid liv! Du är en bebis nu! En stark bebis, våran bebis, våran Axel!
Du har tagit dig förbi alla hinder som ständigt varit i din väg. Du visar prov på din styrka varje dag! Hur kan man vara så stark redan innan man egentligen skulle varit född!? Du är en sån inspiration för din familj och alla runt omkring. Du är våran idol och ett bevis på att kärlek kan överträffa allt!
Vi trodde vi skulle mista dig i missfall två gånger, trodde att vi var tvungna att avbryta ditt liv i magen alldeles för tidigt, fick i stort sätt en dödsdom på dig några dagar innan du föddes. Du har som sagt trotsat döden mer än en gång!
Men sen kom den 19 mars och du andades när jag med mina sista krafter födde dig. Du fyllde dina föräldrar med lycka och hopp. Hopp om att du kanske skulle klara det trots allt! Sedan dess har du förgyllt våra liv med din kämparglöd och din vilja! Fått oss att förstå meningen med livet och att njuta av varje stund! Tagit vara mer på livet och allt det ger! Glädjas åt allt man har och se det vackra och fina i livet! Mer respekt för allt, alla och livet!
Jag tackar dig Axel för att du fått din mamma att öppna sina ögon och se allt positivt, inte fokusera på det negativa! Inte haka upp sig på bagateller och små tjafs! Livet är för kort och för värdefullt för allt sånt!
Du har fått mig att aldrig vilja klaga på något eller prata skit om någon för man vet aldrig vad någon annan går igenom. Det finns alltid människor som bär på smärta och dom som har det tusen gånger jobbigare än vad vi har det, och det syns ofta inte vilka det är! Psykisk smärta syns inte på utsidan. ..

Tack för att just jag får vara din mamma och att du orkar kämpa som du gör! Du har förändrat våra liv för evigt och för det är jag tacksam! Vart skulle vi varit om inte du plötsligt kom in i våra liv?

Tack för mina fina pojkar, jag kommer älska er nu och för evigt, every minute of every day!
Älskar er!

Dagens Axel!

( Har egentligen en stor nyhet att berätta men jag suger på den karamellen lite till...;))

Väger nu 3190g och lär sig äta ur flaska bara bättre och bättre! Äter ca 40-70ml på flaskan varje gång men i fredags sög han faktiskt i sig hela målet, hela 90ml. Så stolta!

Olle strögar med traktor på marken i ullene:) Lycklig grabb!

En liten fortsättning på det jag skrev igår.
Jag är helt medveten om att man får gråta och man får bryta ihop i svåra tider, men grejen är ju den att det inte kommer någon gråt längre. Det är det jag är rädd för, att kroppen går i försvar och vägrar släppa ut det! Jag skulle gärna bryta ihop en gång i veckan och få ut mig alla känslor men jag känner bara ett stopp! Jag borde gråta och bryta ihop men just nu säger kroppen nej! En form av försvarsmekanism antar jag. Det var detta underliga känsla och fenomen jag kallade en mammas kraft!

Sköterskor tror nästan helt säkert att vi är hemma inom fyra veckor, så nu äntligen närmar vi oss!
Han kunde sänkas ytterligare lite på syrgastuben i vagnen idag, skönt, åt rätt håll det gillar vi!
Han har ätit 65ml på flaska av 90ml, rest i sond. Han orkar dricka längre och mer på flaska för varje dag och sköterskorna berömmer honom så mycket! (Stolta föräldrar! )
I onsdags vägde han 3050g (20g mindre än olles födelsevikt :O). Växer så redigt och bra! Imorgon är det ny vikttagning och längdmätning tror jag. Han räknas även som fullgången imorgon, 37 hela veckor.

Dagens Axel:

I min hjärna snurrar det konstant med olika frågor. Frågor som går att få svar på och frågor som det omöjligt finns svar på. Samvetet som får hjärtat att värka av saknad och kärlek till sin lille grabb! Huvudet och kroppen jobbar på högvarv trots att jag ändå "känner" min lugn? Är det en mammas kraft som trycker bort dessa tankar som är för smärtsamma att tänka på? Ska denna kraft hjälpa mig igenom denna sjuka tid och fortsätta trycka bort det onda? När kommer känslorna komma ikapp? När kommer nästa panikattack eller gråtattack? För just nu känns det som den ligger och gror uppe vid ytan och bara väntar på att slå ut mig helt! Jag kämpar varje dag för att trycka tilbaka de hemska tankarna och det dåliga samvetet. Men hur länge orkar man? Just nu orkar jag bara för att jag vet att ingen mår bra av att jag gråter eller ger upp! Jag kämpar med att hålla mig över ytan för mina söners skull och Marcus. Men när jag inte kommer orka mer det vet jag inte...Kanske när vi äntligen kommer hem. Eller om ett halv år, eller om 1 år? Någon gång kommer dessa tårar som jag tryckt undan i alla dessa veckor komma fram och då är det bara att luta sig bakåt och låta det komma. (Nu låter det som jag inte gråtit något men tro mig, det har jag! De fyra första veckorna rann tårarna ofta och mycket, men efter det har jag inte funnit någon "mening" med det).
För det ni ska veta och förstå, denna resan är precis lika jobbig hela tiden, även när allt är superbra och extremt jobbigt! När allt, som det gör nu, rullar på så bra så går man bara och väntar på bakslag. Hur många steg kommer vi backa? Hur mycket stryk kommer Axel ta? Hur mycket kommer Olle drabbas? Och hur mycket drabbas Olle av allt det här? För det gör han och bara det skär i hjärtat på mig!

Jag tycker det är jobbigt att se gravidmagar, föräldrar som bär på sitt babyskydd med sitt nyfödda barn vaggandes däri, se barnvagnar rulla förbi, se ul-bilder på fb eller intagram, lyckliga blivande föräldrar vandra in på förlossningen och återigen GRAVIDMAGAR! Jag tycker det är jättejobbigt och det är en sak jag måste lära mig att hantera och jobba på! Att bli snuvad på en graviditet har varit jobbigt för jag vet att jag inte vill ha mer barn efter detta. Jag vågar helt enkelt inte! Men jag kommer alltid känna en enorm saknad att vara gravid igen. För i mina ögon har jag bara varit det en gång.

Missförstå mig inte nu att jag ändå inte är lycklig! För det är jag! Jag har fött de finaste killarna i världen och dom är sådana otroliga kämpar båda två, fast på olika håll och mot olika jobbigheter! Jag är så stolt över er och jag skulle ju ändå inte vilja ha något ogjort för då hade inte Axel funnits hos oss idag. Jag menar bara att detta liv är inget en männsika ska behöva gå igenom. Jag önskar inte detta på någon och denna resa kommer alltid finnas med oss, både på gott och ont!!

Kanske bara ha blivit ett rörigt och deppigt inlägg nu, men jag bara kände att jag var tvungen att få ut mig lite!

Ja, jag har alltid sagt att krånglar amningen eller att det bara blir jobbigt istället för underbart så ska jag strunta i det. Sa detta innan Olle kom också och nu verkar jag kommit till änden av amningen...
Inte för att det krånglar eller att Axel inte vet hur han ska göra, utan jag började sina.
Efter 2,5 månad med pumpande orkade inte mina bröst mer. Klart det kommer lite hela tiden men inte tillräckligt för att Axel skulle bli lugn eller framförallt mätt! Så jag valde, för Axels skull, att sluta! Nu dricker han från flaska och resterande på sond och han är supernöjd!
Ledsen att jag inte kan amma för det är ju så jäkla smidigt. Med Olle fattade jag inte det fina och underbara i att amma förren han ammat i typ 3 mån och sen slutade han efter 4 mån. Så jag var så inställd på att med nästa barn ska jag fan amma tills han kan gå;). Men, allt blir ju inte som man tänkt. ..:/. Nu kör vi på flaska, men det känns så skönt att jag kunnat ge han min mjölk så länge. Han har ju ändå fått den bästa maten denna svåra och första tiden! Skönt att jag kunnat bidra med något. Så som han kämpar så känns det som det minsta jag kan göra! Nu blir det fokus på att leka och busa med honom istället!!

Varit ute i solen idag och det var ju helt underbart. Imorgon blir det utflykt med vagnen igen för metrologerna lovar fint väder imorgon också! Härligt:)

Idag visade vågen 2930g. Snart flagga igen! Yihoo:)

Efter en otroligt lyckad personalfest igår så drog jag, Marcus och Olle till spiken idag och hade en mysig familjedag, dock utan en familjemedlem:/.
Idag var det olles dag så vi har kikat på båtar, ätit glass, kollat på motorcyklar och han har fått ha båda sina föräldrar för sig själv! <3
Efter utflykten åkte vi till svärföräldrarna och där bjöds det på fika och mera lek!
När vi kom hem tvättade vi bilarna, alla tre;). Nu görs det iordning mat och sen blir det till att slappa resten av kvällen...känner av festandet från igår, inte att jag är bakfull utan att jag är så förbenat trött. Inte van att vara uppe så sent!;)

Måste ju bara (förlåt Petra, tog ändå inte värsta kortet) visa en rolig lek vi gjorde igår:)

Bilarna rena CHECK!

Skitgod salladsdressing som var på salladen i spiken (majas bistro). Testa!


Med Axel är det också bra. Han var igår natt i grimma hela tiden, totalt måste det blivit mer än 24 timmar! Bra jobbat min älskade lilla kille! Han åt även 50cl mat med flaska, utan problem, nu går det fort:)!!
Längtar tills jag äntligen får pussa på dig igen! Vi älskar dig Axel!

Äntligen blev lekdejten av för Olle och Junie! Var ju allt för längesen. Självklart har jag saknat hela familjen Öhgren men Olle har verkligen SAKNAT sin alldra bästa vän!

De busade, diskuterade viktiga ämnen, slogs lite över leksaker och myste hela kvällen:). De är så söta mot varandra och olle verkligen älskar att uppvakta sin Junie!

Ni föräldrar är också helt underbara! Tack för att vi funnit så fina vänner som ni. Man förstår i de svåraste av tider vilka som verkligen är ens vänner och ni har alltid funnit där! Tack för att ni är NI!<3